Pestens tid 8. Kapitel 8

Vad skall jag skriva om kapitel 7? Mer än att jag läser det på väg till jobbet första arbetsdagen efter cirka sex månader hemma med den förstfödde. Blev ett långt uppehåll på boken.  Tydligen är mitt vuxna liv så,  jag påbörjar böcker,  jag slutför dem bara inte.
För att återgå till boken. Kapitlet handlar lite om tbc 1047. Tbc som är på väg tillbaka i och med  antibiotikarecistensen och den fria rörligheten. Länder som Sydafrika och Ryssland där man velat sprida resistent tbc med flit är könstiga platser. I Ryssland sprids det i fängelser och sedan tas det hem.  I Sydafrika är det tydligen praxis att om antibiotikan inte verkar skickar man hem patienten med garanterad smittspridning som följd. Läste en artikel i DN om det för några veckor sedan.
Vad mer kan vi lära oss?  Jo att när amerikanska militären försätter en stad i Texas i karantän är det inte självklart att det hamnar på nyheterna.  I alla fall inte i fiktion. Mobiltelefoner var ju vild fantasi när dem här boken skrevs. I en av Steven Kings andra romaner,  den flyende mannen, spelar man in ett tv-program, ungefär som "på rymmen" Men med vapen,  där huvudpersonen går en jätteliten  videokamera,  stor som en frukostflingslåda, som han kan spela in 10 minuter långa filmsnuttar på stora kasetter som han postar en gång om dagen. Och det här var science fiction. Aja, med kameramobiler och twitter lär det kanske lite mer till för en total blackout av information om en stad. Släcker man all mobiltelefoni och internet för, säg en zombieapokalyps, ja då lär det bli som ett svart hål på sociala media ifrån det området. Inga instagramfrukostar från Säffle,  inga tweets om lustiga hundar, inga uppdateringar på Facebook om förberedelserna inför Säffle marknad. Och vi andra vet inte vad som är fel men vi kan förstå att någonting är fel.